Två Hundra År Tillsammans Av Alexander Solzenicyn Kapitel 1 (Sammanfattning)

Judiskt inflytande och moral i medeltidens och renässansens Ryssland

Den första i historien konflikten mellan det ryska folket och judar kan ses ha varit kriget mellan khazarerna och Kievrus. Khazarerna var ett turkiskt folkslag som konverterade till Judendomen omkring år 732. Khazarernas huvudstad Itil, som byggdes kring 724, hade sin judiska befolkning som resultat av judar som invandrat från Persien in till området kring nedre Volga.

Det fanns även en judisk koloni sedan år 137 på Krim och Tamanhalvön.

Efter att under 900-talet lida nederlag uppgick en del khazarer upp i Krimtatarer medan andra fortsatte existera som judar.

Generellt sett ses judarna ha senare invandrat från området kring Svarta Havet och Kaukasien och vidare Västerut därifrån.

Kiev kom vid tiden kring 1000-talet vara en samlingsplats för judisk inflyttning bestående av främst krigsfångar. Det fanns i staden både judisk administration och garnison vid samma tid. Kiev var vad avser etnisk härkomst mångfaldig och tolerant.

Judarna i Kiev under 1000-talet som sysslade med handel var aldrig begränsade eller diskriminerade av knezerna ( den slaviska adeln). Tvärtemot, judarna stod under beskydd

av knezerna. Adelns tolerans gentemot judarna hade sitt skäl i att judarnas handel gynnade statskassan.

År 1113 mynnade den ickejudiska befolkningens ilska ut i den så kallade Kievpogromen. Anledningen skall ha varit judarnas ocker med vilket dem hade plågat sina kunder med.

Vid tiden kring 1100-talet hade furste av Vladimir, Andrej Bogolubskij, en viss Efraim Moizicz  i sin omgivning. Juden Moizicz skulle komma att bli en av initiativtagarna till en maskopi i syfte att störta Bogolubskij.

Under 1200-talet för tiden för den mongoliska ockupationen av Östeuropa kom judarna att tillsammans med muslimerna utnyttja tillfälle och privilegier som gavs av tatarerna att bedriva handel. En handel som judarna med ocker ofta gjorde fattiga skuldsatta kunder till slavar.

Det resulterade i bland den kristna befolkningen ett hat som mynnade ut i en förföljelse av judarna i Rostow, Vladimir och Suzdal.

Under slutet av 1400-talet förekom det  inom tsarens miljö att judarna lyckades genom kätteri omvända kristna till judendomen. Tanken bakom kätteriet var att man förkastade kristendomen som exempelvis specifikt den kristna tanken om Jesus. Anledningen till en för den tiden liberala behandlingen av de till judendomen omvända kristna kättarna hade sin grund i att Iwan III ville behålla goda kontakter med judarna nere på Krim.

Judar som khan Mengli Gireja och då specifikt dennes nära man Chozieg Kokos och prinsen Zacharija de Gwizolfieg.

Självaste den senare tsaren Dmitrij III:s etniska bakgrund skulle komma att bli föremål för diskussioner. Det finns källor som menar att denne var av judisk släkt.

Från och med 1500-talet började många polska och tjeckiska judar att emigrera till Ryssland vilket bemötes negativt av Ivan den Förskräcklige som menade att judarna var allmänt skadliga för det ryska folket.

Under regering av Dmitrij Falske I- som var av judisk härkomst själv, Michail Fjodorovitj, och Aleksej Michaljowicz ,hade judar god möjlighet att föra handel i Moskva. Vissa dokument hävdar att judarna hade begränsningar inom handeln under innan dessa nämnda tsarers tid.

Den senare Peter den Store hade mening om judar att dem var falska och lögnare vilket dock inte återspeglade hans politik i något avseende att begränsa judarna. Inom hans egna sfärer fanns det judar som vicekansler Peter Szafirow- som sedermera höll på med fiffel, och Izaak och Abram Wiesielowski och Anton Dewjer- S.Petersburgs polismästare.

I Moskva blev vid den här tiden vissa judar upphov till adelsläkter liksom det faktum att dem nu också ingick inom det ryska hovet.

Vid början av 1700- talet hade en viss judisk finansman vid namn Lewi Lipmann hand om alla Rysslands ekonomiska angelägenheter vilket gjorde honom till en mycket inflytelserik person.

Katarina II:a var liberal i avseende att låta judarna fritt åka in till Ryssland, till skillnad från sin föregångare Elisabeth som hade dålig smak för judar men som det är oklart hur effektivt hennes arbete i syfte att förebygga deras närvaro i landet var egentligen.

I medeltidens Polen erhöll judar både skydd och privilegier av de polska kungarna men det resulterade i att det endast förargade den kristna befolkningen och två pogromer ägde rum i Krakow på 1400- talet.

En stark negativ attityd till judarna dominerade bland det starkt katolska kyrk- och prästerskapet.

När Ukraina föll under polsk kontroll belades de ortodoxa bönderna med hög skatt av sina katolska herrar. Judarna innehade rollen som skatteindrivare åt polackerna, samtidigt som dem också på egen hand tog betalning som exempelvis för dop av spädbarn.

Kosackernas uppror under ledning av Chmielnicki karakteriserade sig i ett hat riktat både mot polacker och judar.

Under slutet av 1700-talet förekom det i Ryssland ett par interetniska pogromer i och med den konflikt som pågick mellan upplysta och konservativa judar vid den här tiden. Upplysta judar började motsätta sig rabbinernas och kalahernas makt, som höll tillbaka utvecklingen inom det judiska samhället och höll det isolerat.

Under samma period deklarerade Katarina officiellt att judarna i Ryssland hade lika stor frihet och rättigheter som kristna, någonting som vilket judarna hade saknat i andra länder.

Hennes baktanke var att en god behandling av judarna skulle generera pengar för statskassan i och med deras handel i landet.

I och med de rättigheter och möjligheter judarna nu erhöll blev de nu i Ryssland bland annat både borgmästare och domstolsdomare och andra liknande administrativa tjänstemän.

Judarna kan sägas ha erhållit under den här tiden till och med större rättigheter än ryssar ty judar räknades oavsett vart dem befann sig avseende klass tillhörighet som köpmän och stadsmänniskor medan vanliga ryssar var tvungna att uppfylla krav för att tillhöra önskad kategori.

Från och med 1782 fick området som är dagens Vitryssland det privilegierade undantaget att låta köpmän därifrån fritt fara omkring inom riket. Detta beslut underlättade det speciellt för judar som i räknades i just kategorin  köpmän, men som snabbt började missbruka sina privilegier till att övergå i smuggling och liknande lagöverskridning. Trots att åtgärder togs, resulterade det i endast att Katarina erbjöd judar nya områden att flytta till, områden till vilka ryssar inte hade möjlighet att flytta till men som erbjöds judar istället.

Pawel I, Katarinas efterträdare, var en mycket gentemot judarna tolerant och uttryckte sympati för dem. Judarna klagade istället under hans regeringstid på den polska adeln som dem ansåg sig vara förtryckta av.

Den hungersnöd som rådde i Vitryssland vid sekelskiftet 1700/1800 var orsakad som kombination både av de vitryska böndernas inkompetens vad avser jordbruket, men också de polska jordägarnas likgiltighet inför problemen som deras undersåtar drabbades av.

Som huvudansvariga i detta sammanhang var dock skatteindrivarna vilka då främst var av judisk bakgrund som på egen hand satte upp spelreglerna för hur dem skulle belägga de kristna bönderna, som därmed blev utnyttjade och fattiga.

Majoriteten av de judar i Ryssland som bodde på landsbygden sysslade med alkoholförsäljning. Det gjorde dem genom att lura in de kristna bönderna in i alkoholism och ta i beslag olika typer av egendom som betalning för alkoholen. Ofta tog judar betalning för alkoholen på kredit vilket gjorde situationen ännu värre och svårare för de simpla bönderna. Denna verksamhet resulterade ofta i att många bönder tvingades in i ett liv i fattigdom och misär på grund av skulderna för den på kredit alkoholkonsumtionen som skulle betalas judarna.

Judarnas försäljning av alkohol resulterade i ett utnyttjande av enkla människor just genom att utnyttja deras mentala enkelhet.

Dem polska jordägarna drog ekonomisk vinst ur denna verksamhet, en verksamhet som därför accepterades fullt ut från deras sida.  

Utöver denna verksamhet var judarna också kända för att låna ut allt möjligt som bönderna behövde, men med en ockerränta som ofta gjorde kunderna permanent skuldsatta . Liksom fallet med alkoholförsäljningen blev bönderna även här på grund av skulderna tvingade till ett liv i fattigdom och elände.

Det judiska samhället i Ryssland var vid den här tiden dominerat av deras Kahaler som propagerade för en fientlig inställning gentemot icke-judar och som också strävade hålla det judiska samhället isolerat. Den judiska befolkningen var av detta skäl avskild från omkringliggande kultur och starkt religiöst på ett plan där en fientlighet gentemot icke-judar dominerade som resultat av auktoriteternas propagerade profil.

En stor andel judar i Ryssland var mycket fattiga av anledning då kahalerna gjorde sig rika på den höga skatt som dem på egen hand drog in från sina judiska undersåtar. En skatt som var mycket högre än den som staten drog in. Detta var möjligt då kahalerna höll den judiska befolkningen under hård kontroll. Det judiska samhället var mycket hierarkiskt under 1700/1800- talen.

G.R. Dzierzawin var omkring år 1800 ansvarig för observationer vad avser rysk-judiska relationer. Han riktade en del kritik mot judarnas levnadssätt och deras förhållningssätt gentemot icke-judar men i syfte att förbättra deras levnadssätt. Som Dzierzawin själv menade att han önskade åta åtgärder för att “göra judar till dugliga medborgare”.

Trots positiva intentioner för det judiska folket blev han, genom de judiska kahalernas och judarna inom den ryska borgarklassens inflytande, av med sin tjänst hos tsaren. Judarna verkade för att bli av med Dzierzawin som dem såg som ett hot mot deras fula och falska verksamhet och levnadssätt.

*Det skall noteras att källorna som författaren utgår ifrån är majoriteten judiska.