Sanningen Och Bakgrunden Om Krigen På Balkan Under 90 -Talet.

Allmänt

Till att börja med är det ganska centralt att påpeka att det var en lögn, en lögn som var skapad av Väst, att påstå att serberna och i synnerhet deras president Slobodan Milosevic var av nationalistisk inställning. En lögn som användes som förklaring  av Väst som skälet till hela konflikten under 1900 - talets sista dekad.

Faktum är att det var serberna som var det mest toleranta folket på Balkan. Det var dem som försökte hålla ihop Jugoslavien både innan och efter andra världskriget och försökte få de olika nationaliteterna att leva i fred och samexistens. Det är också en lögn att folken på Balkan var förtryckta av serberna. Varje folk som ingick i den Jugoslaviska federationen hade rätt och möjlighet att behålla och utveckla sin kultur. Man åtnjöt mycket omfattande kulturella rättigheter.  Det existerade aldrig någon serbisk förtryckarstat eller ett folkens fängelse som vissa kallade Jugoslavien för.

Det krig som av Väst framställdes som orsakat av serberna var egentligen orsakat som ett resultat av islamsk fundamentalism och kroatisk ultranationalism.

Väst, speciellt USA, valde att framställa serberna som nationalister för att rättfärdiga militär intervention och ekonomiska sanktioner. Det fanns två syften med att förstöra Jugoslavien.

Det ena var det faktum att efter Sovjetunionens fall så levde Jugoslaviska federationen vidare som en alternativ modell till det amerikanska systemet. Den andra orsaken var att man från amerikanskt och israeliskt håll ville, efter Irak - kriget, hålla en promuslimsk ställning gentemot länder som saudiarabien som hade olja och pengar, och Tukiet som hade ett viktigt geopolitiskt värde.

Under de krig som följde under hela 90 talet i Jugoslavien skulle förklaringen till all antiserbisk attityd förklaras som kamp mot serbisk nationalism. På själva Balkan spreds en falsk övertygelse att serberna var dem som huvudsakligen administrerade Jugoslavien. Resultatet skulle dock bli att man istället gav stöd till islamsk fundamentalism och kroatisk ultranationalism. Ett krig mot serbisk tolerans och önskan att leva i fred och samexistens dominerade, och inte beskydd av utsatta folkgrupper som den officiella versionen stod för.

Historiskt

Serberna tillhörde den kategori folk som skulle bli offer för ottomansk ockupation sedan turkarna erövrat Balkan.

Bosniaker och albaner däremot konverterade till Islam, för att erhålla privilegier som kristna saknade under turkiskt styre, vilket innebar direkt att man anslöt sig till fienden/ockupanten.  

Serberna förtrycktes och diskriminerades av både bosniaker och albaner, vilka snart blev och utgjorde den styrande eliten på Balkan efter att turkarna tagit kontrollen där.

Under den turkiska ockupationen av Balkan var albanerna dem värsta förföljarna av kristna.  Bosniaker uppvisade också exempel på brutalitet men det var ändock Albaner som  visade sig vara dem värsta och grymmaste.

Serberna var de första på Balkan som reste sig mot det muslimska förtryckarsystemet. Dem var ett folk som strävade efter en modern, fri stat. I utlandet vad avser den kulturella aspekten ansågs dem vara ett värdigt civiliserat folk och särskilt deras patriotism betonades.

Andra Världskriget  

Under andra världskriget skyllde kroaterna den Jugoslaviska federationens existens på vad dem kallade for “serbisk socialism” och på sådant sätt likställde man ideologiskt  serberna med den judiska bolsjevismen och därmed med judarna.

Det intressanta med sammanhanget var att den Jugoslaviska federationen faktiskt skapades  utifrån kroatiskt initiativ vid tiden kring första världskriget och notera att också självaste Tito var kroat.

Den främsta orsaken till kroaternas hat gentemot sina serbiska grannar hade dock sin grund i komplex. Under den tid som Balkan varit under överhöghet av Österrike Ungern hade man från germanskt håll haft en föraktande och fientlig inställning gentemot den serbiska befolkningen.

Både kroaterna inom ramen för Ustasza och senare under 90 talets inbördeskrig hade en tendens att definiera sig med tyskar och österrikare och därmed identifiera sig med eliten.

Ustaszas massmord och etniska rensningar av serber under andra världskriget hade sin grund i ultranationalisitiska tankar om ett Storkroatien, medan Albanernas, främst Skanderbeg divisionen,  slakt av serber istället om ett Storalbanien.

Serber mördades under början av 1940-talet på de grymmaste sätt medan muslimer tillsammans med kroaterna utgjorde enligt Usztasza och Hitlertyskland en del av den ariska rasen.

Under andra världskrigets ockupation förekom inte sällan också tyska övergrepp mot den serbiska befolkningen. Serberna behandlades ibland mycket illa av självaste  tyska ockupationsmakten.

Kroaterna

Kroaterna under 90-talet med Tudjman i spetsen var arvtagare till Usztaszas idéer om ett Storkroatien. Kroaterna var dem som militärt startade konflikten i Jugoslavien.

Trots de kroatiska nationalisternas etniska rensningar, fördrivningar och mord på serber under  inbördeskriget avisades detta cyniskt och kallt av judinnan Madeleine Albrigt. Likaså en annan jude Alain Finkielkraut som kom att försvara just den kroatiska nationalism som hade mördat judar 50 år tidigare och istället beskylla serber för antisemitism.

Värt att nämnas är att inom den kroatiska armen under inbördeskriget hände det att albanska befäl mördade serber med hjälp av sina kroatiska enheter.

Tyskland tillsammans med USA smugglade aktivt vapen till kroaterna före och under inbördeskriget

I Tyskland och Österrike var en antiserbisk inställning dominerande på regeringsnivå men  drivande i bakgrunden i samhället det var bland annat var den före detta österrikisk- ungerska kejserliga familjen som fortfarande kände det förakt mot serberna dem hade  känt hundra år innan. De tysk språkiga länderna kan generellt sägas haft en antiserbisk inställning till förmån till deras fiender och då speciellt kroaterna i synnerhet.

Trots den antiserbiska inställningen bland tyskspråkiga var det en viss Daniel Cohn Bendit, en mångkulturförespråkande jude som försvarade muslimer och kroater samtidigt som han propagerade för en antiserbisk intervention, som hade påverkat i bakgrunden och fått Joschka Fischer att inta politisk ställning och likadana åsikter.

Bosniaker

De bosniska islamisterna med islamisten Izetbegovic i spetsen strävade efter att skapa en fundamentalistisk islamisk  stat. En stat som skulle omfatta Bosnien men notera att  en sådan stat var av historiska skäl aldrig berättigad att existera ty någon självständig stat baserad på islamsk filosofi  hade aldrig funnits- varken före eller under den turkiska ockupationen.

Till stöd för Izetbegovic och hans islamska parti åkte det från världens alla islamska länder jihadister som skulle komma att mörda och våldta den ickemuslimska befolkningen.

Trots att detta i många fall var inget annat än terrorister så kom USA, som tillsammans med Israel var starka suportrar av muslimerna, att ignorera det faktum att terrorister med kopplingar till Al Quida härjade på Balkan. Även islamska stater som helhet som till exempel Saudiarabien gav sitt stöd till Bosniakerna.

De bosniska muslimerna ville inte gå med på några demokratiska kompromisser som serberna erbjöd som skulle säkerställa den serbiska befolkningens säkerhet.

Izetbegovic ville ha krig till skillnad från serberna Milosevic och Karadazic som ville förhindra ett sådant.

Det ska dock påpekas att det var ungefär bara hälften av muslimerna på Balkan som stödde Izetbegovic och likaså föll liberala muslimer offer för islamska fundamentalister.

En grupp som innehade en nyckerroll i den antiserbiska kampanjen till förmån för muslimerna var den judiska lobbyn vilket i boken finns direkt författat att den judiska lobbyn  i USA och Europa som helhet finns omnämnd som stark suporter till den antiserbiska kampanjen till fördel för muslimerna. Några särskilda judiska antiserbiska, till förmån för kroater och bosniaker, frontfigurer i USA kan nämnas Warren Zimmerman, Morton Abramowitz, Christopher Hitchens, Roy Gutman, Henry Levy och mångkulturförespråkaren David Rieff.   

Srebrenica

På tal om skyldighet vad gäller massakern i Srebrenica skall man komma ihåg, att alla tre sidor i konflikten under kriget upprättade fångläger och begick vad man skulle kunna kalla folkmord. Under kriget skulle bosniakiska, liksom kroatiska, styrkor komma att flertal gånger begå etniska rensningar av serbisk befolkning.

Det faktum att serberna ingrep i både Kroatien och Bosnien var för att skydda sin egen befolkning undan förföljelser från kroatiskt och muslimskt håll.

Srebrenica är ett intressant exempel. Massakern av muslimer utfört av serber var en hämnd för tidigare aktioner utförda av muslimer i syfte att mörda serber runt omkring området kring Srebrenica. Den muslimska befolkningen i Srebrenica lämnades medvetet kvar av den bosniska armen. Man var väl medveten att serbiska styrkor under befäl av Ratko Mladic skulle utkräva hämnd- och så inträffade.

Allmänt

Den antiserbiska inställningen i Väst skulle även komma att påverka rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

Rättegångarna var påverkade av ett enda land, nämligen USA, på sådant sätt att hela rättsystemet var format att straffa just serberna. Rättsystemet var finansierat av privata aktörer som juden George Soros.

Tribunalens förste chefsåklagare var en jude vid namn Richard Goldstone.

Dessutom bör det framföras att inbördeskrigets grymheter utförda av den serbiska sidan i konflikten var mycket ofta kraftigt överdrivet och uppgifterna overifierade dvs obekräftade eller rent av ibland påhittade.

Serber dömdes inte sällan för just enskilda incidenter som överdrevs till att kallas för folkmord eller också var skälen helt enkelt påhittade.

Särskilt juden Wesley Clark åtnjöt jakten på serbiska militära befäl som han ansåg tillfredsställande.  

Många serber fick aldrig någon rättvis rättegång utan kunde till och med sjuka lämnas att dö i sina celler. Däremot kroatiska och bosniakiska krigsförbrytare blev sällan ställda inför domstol utan fick gott leva vidare i frihet.

Mycket av den serbfientliga propagandan i Väst hade också sin grund i att man anlitade kroatiska och bosniska lobby och kontakt grupper. Grupper som agerade internationellt och som spred falsk information till fördel för sina egna landsmän.

Notera att även om jag beskriver mycket om judarnas involvering i detta inbördeskrig så fanns det med stor säkerhet utifrån bokens innehåll många vita och andra ickejudar som förde samma antiserbiska politik.

Kosovokonflikten

Kosovokonflikten 99/98 hade en bakgrund som gick mycket längre tillbaka i tiden än tiden kring sekelskiftet.

Själva landet Albanien var ett land som var svårt att fastställa geografiskt. Kosovo var än mer problematiskt ty det var en viktig historisk plats för serberna men numera bebott av albaner.

Albanerna, som under turkiskt styre var dem värsta förföljarna av kristna, levde fortfarande i ett samhällssystem dominerat av klanstruktur och blodshämnd.

Kosovo var Jugoslaviens fattigaste del, som resten av landet finansierade. Trots investering i infrastruktur och utbildning förblev Kosovo och dess befolkning fattiga och dumma. Den lokala regeringen i Kosovo bestod till majoritet, tack vare kvotering, av albaner.

Man åtnjöt autonomi och kulturella rättigheter och ingen diskriminering från serbisk sida förekom.

Den serbiska toleransen och det vad man generöst erbjöd räckte inte för albanerna.

Man förkastade ofta serbisk hjälp, som exempelvis den serbiska samhällsservicen, och hyste ett allmänt förakt mot serberna.

Med påhittat argument att serberna var rasister ville albanerna avskilja sig från resterande serbien och med hjälp av samma argument kom Väst att rättfärdiga sin bombning av Serbien.

Liksom albanerna under andra världskriget hade slaktat serber florerade nu istället idéer om ett StorAlbanien.

Faktum var att det var den albanska terrororganisationen UCK som stod för rollen som intoleranta och militanta. Dem förföljde och mördade kosovoserber och liberala albaner.

Albanerna drev ut den serbiska befolkningen ur Kosovo på samma sätt som man gjort under andra världskriget och tidigare gånger i historien.

Förföljelserna av serbisk befolkning i Kosovo hade börjat redan under 80 talet med taliga incidenter som misshandel, mord, och hädelse av den kristna kulturen.  

Till slut ingrep den serbiska armen för att skydda den egna befolkningen.

USA och Nato ingrep militärt med officiella skäl att man var tvungna att skydda albanerna undan serbiska rasister. En intensiv bombning av Serbien och sanktioner inleddes med särskilt syfte att skada serberna och deras stat som helhet.

Både militära och civila mål bombades med syfte att göra livet ytterst oumbärligt för serberna.

Albanerna drog nytta av eventuella vapenvilor, som serberna respekterade, för att själva utnyttja situationen och passa på och attackera retirerande serbisk militär genom att bryta eventuella överenskommelser.   

Fredsförhandlingar på initiativ av Väst var utformade på sådant sätt att dem var ytterst ofördelaktiga för serberna. Hela idéen gick ut på att serberna skulle ha så lite inflytande i Kosovo som möjligt medan albanerna så mycket inflytande över serbisk politik som möjligt.

Initiativtagaren till den antiserbiska kampanjen i det här kriget var återigen judinnan Madeleine Albright.

En annan engagerad gestalt var juden Daniel Goldhagen, som var ytterst fräck i sina uttalanden angående serberna och deras kultur.  

Andra antiserbiska, till förmån för albanerna, judar var Aaron Rhodes, Richard Perle, Bernard Kouchner, Joe Liberman, Jamie Rubin, och andra som var aktiva i Balkanfrågan redan under det första inbördeskriget dvs Soros, Zimmerman och Abramowitz.

Väst valde att ta del av och bruka falsk information från UCK och albanska lobbygrupper i utlandet, albanska uppgifter som var ämnade att endast svartmåla serberna. Information som var mycket partisk då precis som under inbördeskriget under början på 90 talet fick serberna sällan möjlighet att presentera egen information utan då bara motsidans parter respekterades.    

Som redan nämnts, under både Kosovokriget och speciellt under det första inbördeskriget tidigare under 90 talet, existerade det en stor förekomst av falsk propaganda från Kroatiska, Bosniakiska och Albanska grupper med Västs stöd såklart. Falsk propaganda i form av anklagelser  riktad mot det serbiska folket, ofta med ämnet våldtäkter och sexuellt utnyttjande, var i många fall baserat på ickebevisade handlingar och därtill ofta överdrivna eller till och med påhittade. Men att lyssna på serbiska konklusioner och anklagelser riktade mot andra parter inblandade i krigen var Väst inte intresserad av.

Denna uppsats skrevs utifrån information hämtad ur boken Dårarnas Korståg författad av Diana Johnstone. Boken erhöll kritik bland annat för att vara antisemitisk och islamofobisk och kritiserades i Sverige främst av Maciej Zaremba.